HEY JAPAN

28/8-14 kl. 22.37 (japansk tid)

 

Kooonbanwa

 

Jag vet inte när ni kommer läsa detta men i skrivande stunt sitter jag på ett rum i Tokyo och skriver i ett wordokument eftersom internetanslutningen är sorglig och inte fungerar här... hah! Well, jag är i Japan (!!!!!!) och jag är safe och allt har gått jättebra!! Jag tänkte att jag skulle skriva det som har hänt de senaste 24 timmarna (lite mer), så om ni inte orkar med mycket text så ber jag om ursäkt. (Men det kommer bilder på slutet!!) Jag kanske inte låter jätteglad eller jätteentusiastisk när jag skriver, och det är för att jag är jättetrött och min hjärna har jobbat övertid och ja... You get it!

 

Så, min resa började väl när jag stängde dörren om mig hemma och satte mig i bilen mot Knutpunkten. Jag, mamma, pappa, Sara och Matilda hoppade på Öresundståget mot Kastrup och var framme efter lite mer än en timme. När vi väl var där så tog det ett litet tag att hitta rätt till allt och checka in och allt sådant som man behöver göra innan man går igenom passkontrollen. När vi väl började närma oss passkontrollen kände jag att det blev ganska jobbigt, och jag höll sjukt envist undan tårarna ända tills vi kom fram dit. Jaa, när vi väl kom dit grät jag ganska mycket. Man kan nog tro att jag grät för att jag tyckte att det var jobbigt att säga hejdå och lämna alla, och det var såklart delvis det, men det var nästan lika mycket för att jag var så stressad över hela flygresan, framförallt allt jag skulle behöva gå igenom för att tillslut komma på flyget. Anyways, jag skildes från dem och fortsatte till passkontrollen och sedan vidare in på Kastrup. Inne på Kastrup gick jag literally runt typ två och en halv timme utan att hitta någon, och då passade jag på att äta och läsa. När jag väl bestämde mig för att checka in till min gate så såg jag två tjejer från Finland som satt utanför gaten och hade nyckelringsband från Explorius, and that is how I met Saara and Netta! De skulle till Japan precis som jag och vi satt och pratade ett tag innan vi gick igenom den sista incheckningen inna vi kunde stiga ombord på flyget. När vi kom igenom den träffade vi de två andra svenskarna, Leo och Jonathan, och när jag väl kommit på flyget träffade jag de två danskarna plus tre norrmän och två tyskar! Flyget var sjuuuuukt segt (ungefär 11 timmar) och mina planer om att kolla på massa nya coola filmer med bra kvalitet krossades ganska snabbt då det inte var så high tech som jag hade hoppats.... Efter oräkneliga försök att sova och två ganska osmakliga flygplansmåltider började vi äntligen närma oss, och trots att alla var tröttna och slitna så freakade typ alla ut när vi började se Japan genom fönsterrutorna. Det var heeeeeelt overkligt och jag blir nästan lite gråtfärdig när jag tänker på det för det var så häftigt att känna att något som jag längtat efter i så många år faktiskt hände där och då. Jag reflekterade inte så mycket över att jag stog på japansk mark när vi klev av planet, för vi alla var fokuserade på att hitta incheckningen, men när vi började röra oss i byggnaden och skylt efter skylt med kanji, hiragana och katakana dök upp blev de flesta av oss, trots tröttheten, lite hoppiga och sjukt taggade!! När vi kommit igenom alla kontroller så kom en från WYSpersonalen och mötte oss. Hon förklarade lite hur schemat skulle se ut de närmaste två timmarna och när hon var klar sa hon att vi hade en timme på oss att utforska flygplatsen och köpa något att äta, vilket alla jublade över. Äventyr!!! Jag gick mest med de finska tjejerna och de svenska killarna, och en timme försvann snabbt genom att göra precis det vi inte borde göra; hänga i roliga affärer och skrika lite över alla saker vi hittade istället för att hitta något att äta. När vi hade typ 25 minuter kvar gick jag till en kvinna som jobbade i en affär och frågade henne (på japanska woop woop så dålig är jag inte) vart restaurangerna låg – resutoran wa doko desu ka, och när hon pekat i en riktning och vi börjat gå dit insåg vi ganska snabbt att vi inte skulle hinna gå in där och köpa något. Istället åkte vi ner till första våningen igen och gick in i en liten mat/snacksaffär där vi köpte mat! Jag köpte vatten och två onigiris (har tyvärr inget foto, tänkte inte alls på det), och när vi sen gick tillbaka till mötesplatsen så var där minst 25 utbytesstudenter till som satt och väntade! Det var sjukt många fler tyskar, fransoser, italienare, någon snubbe från Mexiko, några thailändare, en tjej från Kanana och säkert ännu fler som jag inte kommer ihåg just nu... Jag och finnarna satte oss vid fransoserna som satt i en stor ring och började prata med dem, och när vi kom in på vart vi hade blivit placerade (vilket var basically direkt) så fick jag reda på att en tjej från Frankrike och en från Tyskland också blivit placerade i Kumamoto!! Jag pratade mer med den tyska tjejen sen och hon berättade att våra värdfamiljer hade träffats och ätit mat eller något och att både hon och hennes värdmamma hade försökt kontakta mig via mail, men det har jag ju uppenbarligen inte fått. :( Anyways, efter en tids väntan och mycket prat var det dags att gå ut från flygplatsen och till bussen som vi skulle ta till stället jag är på nu – platsen för Soft Landning Campen! Bussresan tog väl kanske en och en halv- eller två timmar, och jag satt då bredvid en jättetrevlig tjej från Tyskland som heter Eva (jag tror det i alla fall xD) och med henne bredvid mig och finnarna bakom mig så gick färden snabbt! Vi var dessutom i omgångar upptagna med att stirra ut genom rutan och fangirla lite öven TOKYO, vi körde förbi massor med skyskrapor och allting var så stort och häftigt och surrealistiskt. När vi kom fram (just det, det är regnsäsong i Japan nu så från det att jag kom fram tills att jag sitter och skriver detta har det regnat hela tiden) var jag trött och sliten och hade ont i huvudet, men jag försökte hålla mig positiv för jag ville inte spendera första dagen i Japan grumpy... Vi samlades i en stor sal och gick igenom lite grundinformation om varför vi har Soft Landing Camp, vad de förväntar sig att vi lär oss och tar med oss, och hur schemat skulle se ut för de nästkommande dagarna. Alla var trötta och slitna men kämpade sig tappert igenom genomgången, och efter den delades vi in i något som kan liknas vid mentorsgrupper där den ledare vi tilldelats (i mitt fall en kvinna som vi kallar Yamamoto-san) tog med sig oss två och två för att prata med oss och lära känna oss lite bättre. Medan hon var iväg och pratade med de två studenterna skulle vi skriva vårt tal/introduktion som vi senare ska framföra på värdskolan och i värdfamiljen, och det började ganska bra men spårade ur sådär 40 minuter innan lunchen. Jag satt tillsammans med en av de norska killarna och Jonathan och vi började prata om svenska och norska och mobba varandras språk, och alla var så trötta och hungriga så att vi mer eller mindre skrattade bort den resterande tiden. Under den här tiden hann även Leo och den andra killen från Norge komma, plus den danska killen Jens som jag satt bredvid på planet!

 

Så. Lunchen. Vi har fått lunchbiljetter som gäller för frukost, middag och lunch (vad jag vet) och idag åt vi ju bara lunch eftersom att vi kom så sent. Det fanns sex olika alternativ att välja mellan, bland annat japanskt, kinesiska och europeiskt, och eftersom att ledarna hade sagt att de helst ville att vi skulle välja det japanska alternativet så gjorde jag det.... Det var........ inte så gott hahahahaha asså ja.... Det var någon konstig fisk som luktade konstigt och konstiga grönsaker och så tog jag en soppa till som både luktade och smakade mysko och det enda jag faktiskt tyckte var gott var riset. :p Jag insåg att japansk mat in general nog inte är min femma (vilket jag egentligen varit ganska medveten om innan) men jag vet ju att jag ska leva med den i tio månader så det är bara att lära sig att gilla den!!

 

Efter lunchen samlades vi igen för att fixa med ännu lite fler grejer, bland annat mobiltelefoner. Dessvärre hade det blivit en miss när jag ansökte om min mobil så jag var tvungen att göra om en grej vilket innebär att jag kommer behöva hämta ut mobilen med mina värdföräldrar istället för att bara få den nu..... suckkkk. Men efter det var det ganska kul, vi letade upp de som vi numera delar rum med (jag delar rum med en tjej från Tyskland och en tjej från Thailand, båda är jättesöta <333) och pratade på tills vi fick tillstånd att gå därifrån och hitta vårt rum! Det är jättemysigt och jag har inte fotat det än men jag ska göra det!!

 

Det har varit lite jobbigt att vara här, i perioder, och jag känner att jag nog nästan har börjat uppleva kulturkrocken som ju ska komma någon gång! Det går inte riktigt att förklara, man behöver liksom uppleva det själv, men den japanska mentaliteten är så himla annorlunda och genomsyrar liksom allt. Och det känns så okänt just nu! Men jag börjar bli medveten om att jag faktiskt ska stanna här i tio månader så jag får se till att bearbeta det... I'll start tomorrow. Nu vet jag inte om jag har så mycket mer att säga, men ville i alla fall nämna att jag har pratar så sjukt mycket engelska under den här dagen, men är jag någonsin gjort på så kort tid. Jag använder även den japanska jag kan flitigt och känner redan att den utvecklas genom att prata prata prata och lyssna lyssna lyssna! Även fast allt känns konstigt så har jag det jättebra här, även fast jag fortfarande inte riktigt greppat att jag är i Japan. It's just too crazy.

 

Om ni läste igenom detta så är jag truly impressed! Nu kommer lite bilder från dagen:

 

Jag hör av mig snart igen, jya neeeeee  

General | | 3 comments |

Asatte Nihon ni ikimasu!

Om två dagar smäller det!! Om två dagar och två timmar kliver jag på tåget mot Kastrup, and then there will be no turning back. Jag har under de senaste dagarna fått många frågor om om jag är nervös och hur jag känner inför resan, och jag har faktiskt ganska svårt att svara på det. För någon vecka sen skrev jag ett inlägg om stress och panik, men under den senaste veckan har jag känt ett stort lugn inför resan och är inte längre så nervös över att åka. Helt ärligt så känner jag mest att jag vill komma iväg nu, det har varit segt att gå hemma och dra när alla andra är i skolan och jag inte har kunnat börja packa på riktigt. Nu har i princip allt inhandlats (vilket är superskönt, seriöst) och idag ska jag, med hjälp av mamma, börja packa!! Mamma och pappa är ganska vana vid att packa resväskor då de några gånger om året åker ut på missionsresor, och just nu känns det väldigt skönt att ha föräldrar som vet hur man bör göra, för annars hade jag säkert klantat till något..... 
 
Har det hänt något spännande sen jag skrev sist då? Well, i fredags skulle vi på restaurang!! (Med betoning på skulle...) Sara var i kyrkan för att planera inför den kommande söndagsskoleterminen och vi skulle hämta upp henne på vägen till restaurangen, så mamma hade bett mig att klä upp mig lite och sedan gå in och hämta henne i kyrkan. När jag väl kom in i kyrkan (efter en del kämpande) var det jättetyst och när jag kom in i ungdoms/fikarummet var det framdukat med tallrikar och glas och luften var ovanligt.... tung, typ? I alla fall, jag hann inte reflektera så mycket över det för sekunden senare hoppas typ 25 personer fram och skriker SURPRISE!!!!!!!! Vad är det som pågår?? Vad gör mina vänner här??!! Jag förstod någon sekund senare vad som pågick och att jag hade blivit lurad in till min egen avskedsfest. How crazy is that?! Det visade sig att mina närmsta kompisar, mamma och andra nära vänner från kyrkan/min ungdomsgrupp hade planerat detta i över en vecka, och jag hade ingen aning om något. ALLS. Seriöst, allt var riktigt himla välplanerat, jag har nog aldrig blivit så överraskad någonsin! Kvällen var jättemysig, vi åt asiatiskt mat (och de flesta provade sig på att äta med pinnar <33), pratade, lekte och åt en supergod efterrätt! Jag kunde inte varit gladare, det betydde jättemycket att få träffa alla innan jag åker och jag blev överväldigad över att alla hade kommit dit. Det var sååååå fint! Avskeden vid kvällens slut var inte så jobbiga som jag hade föreställt mig, det blev inga tårar eller sorg utan bara glädje vilket var jätteskönt. Jag har änsålänge bara gråtit vid två avsked och jag hoppas att jag kan hålla mig när jag säger hejdå till mina närmsta vänner och min familj, men hahaha we'll see about that. 
Jag har tyvär inga bilder från avskedsfesten då jag inte tog med min kamera (jagt tog inte ens med mig min mobil) men jag vet att det finns andra som tog bilder så jag kanske kan be om några sådana som jag kan lägga upp här lite senare!
 
Detta kan nog vara mitt näst sista inlägg innan jag åker, vilket inte känns så galet som det kanske borde göra. Jag är som sagt jättelugn inför resan och vill bara komma iväg, vilket känns superskönt. Får se om jag är lika lugn imorgon... Tills dess, ha det bäst!
 
General | | One comment |

Ensiffrigt

Det är nästan lite fånigt hur maniskt blivande utbytesstudenter räknar ner till avfärd. Det finns liksom alltid något att fira, vare sig det är 200 dagar kvar, 123 dagar kvar, tvåsiffrigt, en månad, två veckor eller ensiffrigt. Nu är det för min del ensiffrigt, vilket innebär två saker:
1. Det finns inte många sätt att fira nedräkningen på kvar. En vecka kanske? Eller 24 timmar?
2. JAG ÅKER OM NIO DAGAR
 
Inhandlingen av allt det "sista" (i princip hälften av det jag tar med, känns det som) är i full gång och jag har bockat av det mesta på inköpslistan. Nu har jag bara kvar några få saker, några presenter till värdfamiljen inkluderade. Men i takt med att jag avslutar min inhandling så måste jag oundvikligen börja packa, en uppgift jag ser på med lite bittersweet feelings. Det är KUL att packa, men det blir svårt att hålla mig till de sammalagt 30 kilo som jag får ta med mig till Japan... Kläder, skor, nöje och livsnödvändigheter ska ner i två röda (sjukt snygga) resväskor, som ska packas av en tidsoptimist som aldrig är ute i god tid. Hmmmm.... Wish me good luck, guys.
 
Annars så känner jag mig ganska lugn inför resan, jag är fortfarande nervös men paniken jag hade för några dagar sen har släppt och det känns bra!! Jag har börjat acceptera att jag gör/äter/ser saker för sista gången innan jag reser, och har liksom insett att jag inte ska vara borta i 10 år utan bara 10 månader, som enligt forna utbytesstudenter går fort. Jag kommer få återse min kära saltlakrits, höra rrrrredig skånska och gosa med husdjuren before I know it! (Nu låter det som att jag redan längtar tillbaka till Sverige. Which I don't!!) 
 
Jag har faktiskt inget mer att säga (tror jag), jag ville mest visa att jag lever och att allt är i full gång. De resterande dagarna innan avfärd ska jag:
pussla
hälsa på i skolan
handla handla handla
packa
pussla
packa
ha ett sent födelsedagsfirande och träffa kompisar
pussla 
pussla
pussla
 
Sound like a plan, yes? Gambatte neeeee
VI HÖRS OCH STÖRS
jya, mata ne
 
 
General | | Kommentera |
Upp