Låtsatshöst och noll tidsuppfattning?

Idag, kära vänner, idag har jag varit i Japan i en månad. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att tiden har gått supernsnabbt eller om det känns som att jag har varit här i evigheter. Jag tror det beror lite på ur vilken vinkel jag ser det; å ena sidan så har dagarna flugit förbi, men när jag tänker på när jag och mamma satt och packade mina väskor och på det sista avskedet på flygplatsen i Köpehamn samt på de första dagarna i Tokyo så känns det såååå avlägset! Och när jag tänker på hur mycket nytt jag har upplevt och sett, på min språkutveckling och på hur hemma jag känner mig här så hade jag lika gärna ha kunnat vara här i två, tre, fyra månader (okej, kanske lite överdrift. men ni fattar poängen).
 
När jag har läst tidigare utbytesstudenters bloggar så har det, i princip utan undandag, kommit till den punkten för dem när de inte riktigt vet vad de ska skriva om för att allt har blivit vardag för dem. Jag tror att jag börjar känna lite samma sak, och när jag sätter mig vid datorn för att skriva så vet jag inte riktigt vad jag ska berätta av, ja, just den anledningen. Samma sak gäller när jag skriver/skypear med familj och vänner, bortsett från större händelser så har jag svårt att berätta om mitt liv här om jag inte får direkta frågor.... Så om det är något speciellt som ni vill att jag ska skriva om så får ni gärna ställa direkta frågor!! 
 
På Soft Landing Campet i Tokyo fick vi lyssna till ett föredrag av en amerikansk kvinna som bott flera år i Japan - hon berättade om den känslomässiga berg-och-dalbanan som man som utbytesstudent upplever under året, med kulturchock och hemlängtan och allt vad det innebär att packa ihop ett urval av sina tillhörigheter och flytta till andra sidan jordklotet. 
 
 
 
Jag tror att det ligger mycket i det hon pratade om, men hon fokuserade bara på den "stora bilden" över året och nämnde aldrig att utbytesåret inte bara innefattar en stor berg-och-dalbana untan även hundra små, dagliga, under varje vecka, under en kväll. En vanlig dag här innefattar allt ifrån JAG ÄLSKAR DET HÄR STÄLLET ALLT ÄR SÅ BRA!!! till jag vill gå hem och sova och inte prata med någon och min japanska suger jag fattar inget what am I doing with my life. Min dag kan börja uruselt i skolan (inte sällan på grund av lite för lite sömn, oops), så dåligt att jag känner att hela dagen är förstörd, och sedan vända helt så att jag när jag cyklar hem från skolan har världens bredaste leende hela vägen hem. Trust me, det har bokstavligen hänt. Det är ett väldigt annorlunda sätt att leva på, att känna så många olika känslor och tänka så många olika tankar under en så kort tid, men jag känner att det börjar bli vardag och börjar undra hur jag inte dog av tristess hemma i Sverige där min dag mer ofta än sällan började och slutade på ungefär samma sätt, och där allt var så självklart och jag sällan upplevde helt nya saker (förlåt om jag offendar någon nu, wasn't my intention). Jag börjar i alla fall känna att mitt i allt detta så hittar jag sakta men säkert en balans, och ett förhållandesätt som inte tar alldeles för mycket av min energi. Jag måste erkänna att jag börjar sakna svensk mat (och fika, ahhhh fika) en del, men för övrigt så är läget oförändrat; jag känner att jag kan stanna här för alltid. I don't need no Sverige (återigen, förlåt alla nära och kära. <3). 
 
Idag var jag för första gången ute på egna äventyr!! Jag har varit sugen på att utforska mer av området ett tag nu och idag tog jag äntligen tag i saken, och med musik i öronen och kameran i högsta hugg stängde jag dörren bakom mig för att gå på upptäcksfärd. Japan överlag och speciellt Kumamoto ser så SJUKT annorlunda ut från allt vad vi är vana vid i Sverige, det finns verkligen inget som är likt här. Därför är det så häftigt att bara se sig omkring och liksom bara ta in allt man ser, vilket mer eller mindre var det jag gjorde under den timme som jag var ute. Jag började med att gå en bit av vägen jag tar till skolan men svängde sedan av mot riktningen där jag hörde ljud, ljud i form av en röst som talade i en högtalare (och har gjort det under hela helgen) samt musik och ljudet av many people in a relatively small space. När jag kom närmare började jag få intrycket av att det pågick någon typ av tävling, och mycket riktigt så var det en stafettävling! Deltagarna var elever från Sakuragi Junior High School (där min yngsta värdsyster går) och det var massor med människor samlade för att kolla. Jag gick runt och filmade ganska mycket men dessvärre dog min kamera efter en stund...... Jag filmade mer innan dess också men när jag försökte sätta ihop klippen blev kvalitén jättedålig, så jag vet inte hur jag ska göra med det. :( I'll figure something out. I varje fall, efter ett tag gick jag därifrån och fortsatte ner längs en väg som såg rak och fin ut (jag ville inte ta massa svängar och riskera att gå vilse, mitt lokalsinne är verkligen inget att skryta om) och gick längs den en ganska bra bit, gick sen över vägen och gick samma väg tillbaka igen. Det var en jättemysig vandringstur, i alla fall om man bortser från värmen (vi har fortfarande runt 27 grader här), och jag ska definitivt göra det till en vana att gå ut och gå när jag har tid!! Jag tog några bilder när jag var ute, så jag kan väl lägga ut dem för att kompensera för att den jobbiga texten ni (möjligen) har kämpat er igenom. Good job, guys!!
 
 
 
 
 
 
 
Jag hoppas att ni mår bra där hemma!! Vi hörs, xoxo
 
 
 
 
 
General | |
#1 - - Katarina:

Kära Johanna, du kanske är bipolär?

Svar: Let's hope I'm not xD <3
Johanna Wennergrund

#2 - - Vän från NA:

Vad är pilen på marken för något?

Svar: Mycket bra fråga, kom tillbaka om några månader när min kanji har improveat :p
Johanna Wennergrund

Upp