Johanna Wennergrund

HEY GUYS! Det är tydligen alldeles för länge sedan jag skrev ett inlägg senast, så nu sitter jag här igen. Jag har nyss varit i det stora köpcentret i Fukuoka som jag var i för två veckor sen, och eftersom att jag fotade så mycket när jag var där då så tog jag inte med mig kameran den här gången! Det gick snabbare att handla idag, och min värdmamma och yngsta värdsyster skötte det mesta av handlingen medan jag och min värdpappa mest gick runt och provsmakade olika saker. För köpcentret är lite som en marknad i det att man kan gå runt och provsmaka på olika produkter - so much fun!! Det är kul att gå runt och hitta jättekonstiga saker och även saker som finns i Sverige, och vi diskuterade intressanta olikheter och jag förklarade att vi använder osthyvlar i Sverige och min värdpappa verkade ha någolunda koll på vad det var. Det är så kul för min värdfamilj blir alltid lika faschinerad över saker jag berättar om Sverige och jag märker både på dem och på andra att there is so much more to Sverige än vad folk tror. Vilket gör mig ännu mer inställt på att bli en bra ambassadör här, som min organisation sa att jag skulle vara. Något annat som jag tänkte på tidigare idag och skrev till Fredrik var att det är lite fånigt hur nationalistisk man blir när man bor i ett annat land (i alla fall jag). Så fort jag ser något med blågul kombination blir jag lite varm i hjärtat (har hänt med reklamskyltar och bollar på idrottslektionen bland annat). Dessutom känner jag av någon anledning en extra stor kärlek till Europa överlag, så fort det kommer på tal blir jag extra uppmärksam, och för någon dag sedan så satt jag med några andraårselever (för att vi ska hjälpa dem med en kommande debatt på engelska, vet inte om jag har sagt det) och en av killarna som jag hjälpte var halvukrainare vilket jag blev jätteglad för så vi satt och diskuterade Europa och språk och sånt. Fånigt fånigt, men ganska kul!

 

Igår hade jag en av de bästa upplevelserna hittills i Japan. För att ta det från början så frågade mig värdpappa mig för ungefär två veckor sen om jag kände till en viss sorts japansk dansföreställning som heter Noh Dance, och jag trodde att jag inte kände till det men när han visade så kände jag igen den från filmen En Geishas Memoarer (om ni inte har sett den - SE DEN), och så sa han att det skulle vara en föreställning någon vecka framåt i tiden och frågade om jag ville kolla. Jag sa självfallet ja!! Så igår cyklade vi dit, ungefär 9 km enkel väg (men Japan, eller i alla fall Kumamoto, är så plant så det var inte precis några uppförs- eller nerförsbackar, så det var ingen jobbig cykeltur), och kollade på den ytterst speciella och långa (3,5 timme) föreställningen. Den var häftig och jag blev väldigt faschinerad och kände att jag fått insyn i ännu en del av den japanska kulturen vilket gjorde mig väldigt glad. Jag känner att jag kommer närmare landet hela tiden. 

Men det som gjorde dagen till en av de bästa hittills var inte själva föreställningen, utan vägen tillbaka hem. Under ungefär 50 minuter såg jag mer vacker natur än vad jag någonsin gjort tidigare och jag kände mig så lycklig så jag satt seriöst och fånlog på cykeln hela vägen. Vi cyklade igenom två fantastiska parker och en lång flod som löpte längs cykel- och löparspåret. Det stod många och fiskade vilket gjorde mig så himla glad för fiske är sååååå kul, och där fanns även barn som gick runt i vattnet och håvade småfisk medan deras föräldrar stod vid vattenbrynet och kollade på. Det var jättemånga ute med hundar (Japan har otroligt vackra hundar, jag ser Shiba Inuhundar överallt och alltså ahhh) och många, unga som riktigt gamla, som var ute och gick eller joggade. Jag såg en jättestor fisk i floden och det flög både trollsländor och enorma fjärilar ovanför oss och bredvid oss, vädret var riktigt fint och stämningen kändes så lugn. Det kändes så självklart att vara just där just då. När vi kommit ifrån parkerna och alla stora träd och började närma oss huset så fanns det inget som kunde täcka utsikten av bergen som omger Kumamoto på tre sidor och risfälten nedanför. Ni kan nog nästan tänka er hur det var men helt ärligt, man måste vara här för att förstå hur vackert det är. Jag tog inga bilder från cykelturen för vi stannade inte upp en enda gång, och på ett sätt är det väl lite synd för ni får inte ta del av det jag såg, men för min del känns det ganska bra att bara ha bilderna i huvudet.

 

Jag tog däremot några bilder från föreställningen, eller snarare innan och efter eftersom man inte fick fota under själva föreställningen. Enjoy, I guess!