Ensiffrigt
Det är nästan lite fånigt hur maniskt blivande utbytesstudenter räknar ner till avfärd. Det finns liksom alltid något att fira, vare sig det är 200 dagar kvar, 123 dagar kvar, tvåsiffrigt, en månad, två veckor eller ensiffrigt. Nu är det för min del ensiffrigt, vilket innebär två saker:
1. Det finns inte många sätt att fira nedräkningen på kvar. En vecka kanske? Eller 24 timmar?
2. JAG ÅKER OM NIO DAGAR
Inhandlingen av allt det "sista" (i princip hälften av det jag tar med, känns det som) är i full gång och jag har bockat av det mesta på inköpslistan. Nu har jag bara kvar några få saker, några presenter till värdfamiljen inkluderade. Men i takt med att jag avslutar min inhandling så måste jag oundvikligen börja packa, en uppgift jag ser på med lite bittersweet feelings. Det är KUL att packa, men det blir svårt att hålla mig till de sammalagt 30 kilo som jag får ta med mig till Japan... Kläder, skor, nöje och livsnödvändigheter ska ner i två röda (sjukt snygga) resväskor, som ska packas av en tidsoptimist som aldrig är ute i god tid. Hmmmm.... Wish me good luck, guys.
Annars så känner jag mig ganska lugn inför resan, jag är fortfarande nervös men paniken jag hade för några dagar sen har släppt och det känns bra!! Jag har börjat acceptera att jag gör/äter/ser saker för sista gången innan jag reser, och har liksom insett att jag inte ska vara borta i 10 år utan bara 10 månader, som enligt forna utbytesstudenter går fort. Jag kommer få återse min kära saltlakrits, höra rrrrredig skånska och gosa med husdjuren before I know it! (Nu låter det som att jag redan längtar tillbaka till Sverige. Which I don't!!)
Jag har faktiskt inget mer att säga (tror jag), jag ville mest visa att jag lever och att allt är i full gång. De resterande dagarna innan avfärd ska jag:
pussla
hälsa på i skolan
handla handla handla
packa
pussla
packa
ha ett sent födelsedagsfirande och träffa kompisar
pussla
pussla
pussla
Sound like a plan, yes? Gambatte neeeee
VI HÖRS OCH STÖRS
jya, mata ne