Johanna Wennergrund

Det känns kanske som en konstig titel att ha på inlägget då jag ännu inte är en utbytesstudent utan 'endast' en blivande sådan, men jag tror att jag talar för alla - eller i alla fall de flesta - blivande utbytesstudenter när jag säger att att våra känsloliv inte heller är helt... stabila. Jag är så otroligt förväntansfull inför utbytesåret och är jätteglad och omåttligt tacksam för att jag faktiskt ska få åka iväg, men jag är även rädd och tycker att hela grejen är skrämmande. Hela tanken på att vara ifrån familj, vänner, husdjur!!! och allt som jag är så van vid är läskig för mig som är så hemmakär och varken är van vid att vara utomlands eller borta hemifrån längre än en vecka. Jag vill vara tydlig med att jag är etthundra procent för resan, men även att vägen dit inte bara består av förfäntansfull...het (inte säker på om jag precis skapade det ordet själv) utan även ett visst mått skräck. Det är en del av paketet, man får räkna med en helt ny sektion av känslor som utbytesstudent, och då är det otroligt skönt att det finns så många andra lika galna människor som ska göra samma resa och som man kan dela sina känslor med. Att jag inte har fått kontakt med en enda person som ska åka till Japan är en annan femma, men de ploppar väl upp för eller senare!

Jag tror att ni kan gissa varför jag skriver detta nu, en måndagskväll när jag egentligen borde sova... Yes, mitt huvud svämmar över av utbyteskänslor. Jag kommer förmodligen drömma om Japan ikväll, as usual. 

Med det så avslutar jag min lilla känslotext, vet dock inte om det är lönt att skriva godnatt då de flesta (förhoppningsvis) redan sover nu.

 

Jya nee~