Johanna Wennergrund

HEY FRIENDS!! Hur mår ni? (Det var en fråga, svara i kommentarerna eller något!!) Idag har jag inget speciellt ämne att ta upp, tänkte bara skriva en liten uppdatering om hur jag har det och vad som pågår! Det var ett tag sedan jag skrev ett riktigt textinlägg så let's do this!

 

Jag har redan berättat det för några av er, men under de senaste fyra dagarna har jag spenderad 48 timmar i skolan. Det är helt sant. Jag börjar min dag med att gå upp väldigt tidigt och anlända till skolan vid sju (min äldsta värdsyster har extralektion och jag tänkte why not följa med henne) och sitta och plugga japanska tills första lektionen börjar, ungefär vid halv nio. Skolan brukar sluta ungefär vid 16.00-16.30 och efter det har min klass jobbat stenhårt med en uppsättning av en egengjord (och jätterolig!!) version av Snövit som vi ska spela upp på kulturfestivalen som skolan har imorgon och på lördag! Vi har gjort allt från att öva placering och repliker till att sy dräkter och skapa rekvisita, och det har krävt både tid och kraft. Jag är verkligen superimponerad och fascinerad över elevernas arbetsmoral, och jag förstår nu bättre varför så många japaner jobbar så hårt och så länge. Det måste vara en del av mentaliteten i Japan. Så ja, jag har spenderat lika mycket tid i skolan som hemma och ändå har det nästan känts som att dagarna gått snabbare än i skolan i Sverige! Kanske för att det mesta är nytt och kanske även för att lektionerna bara är 55 minuter och de försvinner ganska snabbt. Pjäsen är i alla fall jätterolig och jag spelar en gammal tant tillsammans med Sam som spelar en gubbe. Engelskan, som jag kanske har skrivit tidigare, är typ skrattretande, eller det var väl värre innan för nu har den genomgått några förändringar av alla flytande engelsktalade på skolan (vilket innebär mig, Sam och den amerikanska engelskaläraren Jon), men uttalet är fortfarande sååååå kul! Och gulligt. Jag och Sam har fått hjälpa till med att förklara hur man uttalar många ord och under veckan har många kommit springande och bett mig att hjälpa dem med det vilket är jättekul för då känner jag mig användbar och känner att jag bidrar med något! Min klass är för övrigt underbar och rolig, och jag börjar redan känna att jag kommer sakna dem när jag åker. Har några som jag gillar extra mycket, som jag känner vill vara med mig inte bara för att jag är utlänning och spännande utan för att jag är jag! Det uppskattar jag verkligen! Uppmärksamhet får jag fortfarande hela tiden, det har avstannat lite sen första dagen men jag blir fortfarande utstirrad vart jag än går, och elever vinkar och vinkar och vinkar och när jag vinkar tillbaka/säger hej tillbaka eller vad det nu kan vara så blir de jätteglada och bara whaaaaa hon pratade med mig!!! vilket om jag ska vara ärlig är ganska kul. Jag ska vara ärlig och säga att jag gillar uppmärksamheten jag får och att nya människor är så nyfikna på vem jag är! Till exempel så var jag och Yumi (tjejen som dök upp på så många bilder i mitt förra inlägg) ute på skolgården för att köpa matbiljetter till kulturfestivalen (alla klasser säljer olika ätbara saker, allt från dricka till glass och kakor osv osv och man har kunnat köpa biljetter till det under veckan för att sedan använda dem under festivalen), och då kom det fram två tjejer från trean fram till oss och började prata med mig och bara 'åh äntligen fick vi chans att prata med dig!!' vilket jag blev förvånad över för jag förväntar mig inte att de äldre vill prata med mig (även fast jag är lika gammal som treorna... grrrrr, det stör mig att typ alla antagligen tror att jag är 16 när jag är i samma ålder som de äldsta på skolan). Den ena tjejen var från Kina och hade kommit till Japan för något år sen, och hon var jättesnäll och sa att om jag undrade något eller ville ha hjälp med något eller bara kände för det så kunde jag komma till hennes klassrum och prata med henne! Jag blev jätteglad när hon sa det och det känns skönt att veta att jag har folk jag kan vända mig till. Sen så var det en kille (eller två, I guess) som verkade vilja vara nyfiken och vilja prata med mig tidigare ikväll. Det var när jag och Yuki skulle åka hem och jag var vid min skohylla (i Japan har man ALDRIG skor inomhus och det inkluderar i skolan så vi har inneskor inomhus och lämnar våra ytterskor i skohyllor) och så var det ett gäng elever från en annan klass vid skohyllan intill och när jag kollade upp och såg dem så såg jag att de kollade på mig och vinkade, och när de andra gick så stod två killar kvar och det såg ut som att de ville prata med mig men de gjorde inget så jag vet inte. xD Japanska killar är i största allmänhet blyga, så kanske det var fallet. 

Okej, nu ska jag sluta prata om detta, jag vill inte att det ska kännas som att jag trycker upp det i era ansikten men jag vill bara berätta om vad som händer!

 

Och så var det ju det med värmen. Jag hörde någon säga att nu i september så kommer värmen sjunka men seriöst, I don't know about that. Dagstid är det ALDRIG under 25 grader och ofta upp emot 30... Kanske är det därför som jag har så många myggbett. Asså, seriöst, jag räknade mina myggbett - på benen - och gissa hur många jag har.... 15!!!!!!! Och det är ständigt minst 4-5 som kliar. Jag påpekade detta för Yuki tidigare under dagen och la till "watashi wa oishii" som betyder jag smakar gott, vilket hon tyckte var jättekul. xDD (I did too)

 

Jag pluggar mycket och har inte så mycket fritid här, och är alltid trött när jag kommer hem från skolan. Det är väldigt bra att jag ständigt har mycket att tänka på, för då har jag inte tid att tänka så mycket på alla där hemma (förlåt, det där lät hemskt :p) och slipper därmed hemlängtan. Jag har känt några sting under min tid här men har varit blixtsnabb med att tänka på något annat istället, för hemlängtan är nog det som jag är mest rädd för här. Det kan förstöra så mycket. Jag saknar förresten svensk mat lite grann, speciellt pasta. Och ost, seriöst, I need my cheese. Har dock svenskt godis här (bilar, gott & blandat och djungelvrål) som jag ska bjuda på i skolan/äta själv, så jag kan ändå få min lilla bit av Sverige!! Jag har insett att jag uppskattar Sverige mer än vad jag trodde att jag gjorde innan jag kom hit, men utvecklar samtidigt starkare och starkare känslor för det här landet. Jag är ledsen, men det blir nog svårt att slita bort mig härifrån i framtiden. <3

 

Nu ska jag läsa och sova, och imorgon börjar festivalen!! Kommer självfallet ha med min kamera och kommer självfallet hålla bloggen uppdaterad med bilder och upplevelser! Om ni har några frågor så ställlll dem eller bara lämna en kommentar, jag gillar kommentareeeer

 

Okey, vi hörs, take care, xoxo